Vad säger profeterna ii
Uppenbarelseboken kapitel 12
Vid millennieskiftet inträffade det märkliga att nationer av alla folk och raser tillsammans firade ingången av det tredje årtusendet. Tidens mått lyckades under en dag förena alla människor på jorden. Blev till en dag av fred och försoning. Via satellit kunde alla följa varandras övergång in i det nya årtusendet, efter 2000 år inberäknat år noll.
Ingen större uppmärksamhet gavs dock denna tideräknings upphovsman. Inte heller Jesus från Nasaret, i vars namn denna tideräkning har sitt egentliga ursprung, tillägnades något större intresse. Han som i Uppenbarelseboken säger sig vara tidens början och slut – A&O.
Den tanken skulle, häpnadsväckande nog, kunna vara nyckeln till en vidare förståelse av Bibeln, och en öppning mot de kommande och svårtolkade kapitlen i Uppenbarelseboken. Nollåret som en fast punkt, en ingång för att ’skapa ordning på den bibliska kronologin. Denna tidens nollpunkt skulle med andra ord ha varit förutbestämd och profeterad om av profeterna. En utmanande och provocerande tanke, men, vilket här skall visas, ett möjligt spår att följa för den som vill fördjupa sig i kristen teologi och mystik. Läsningen av Uppenbarelseboken startar här i kapitel tolv till vilket läsaren först hänvisas! I Lukasevangeliet säger Jesus att det i den sista tiden skall bli tecken i sol, måne och stjärnor vilket just detta kapitel tycks handla om.
”…Och ett stort tecken syntes på himlen…”
Den mäktiga syn som Johannes får i det tolfte kapitlet, handlar om den eviga kampen mellan ont och gott. De är brottstycken och bilder ur ett till synes tidlöst perspektiv. Likväl kan kopplingar göras till både judisk och kristen ’verklighet’. Många av bilderna i profetian pekar på Kristus, men rymmer också en parallell berättelse. Som i ett pussel och i en spegelbild står också Israel i centrum.
Kvinnan hade solen till klädnad och månen under sina fötter. Hennes dignitet har kosmiska mått. Hon hör ihop med tiden och evigheten, den kosmiska evolutionen. Görs hon till ’kött och blod’ blir hon Jungfru Maria, dotter av Israel, men därtill också Guds moder, Jesu moder och moder till alla folk. Utvald sen tidernas begynnelse bär hon på en krans av tolv stjärnor, ofta tolkad som Jesu tolv apostlar eller patriarken Jakobs tolv söner. Dessa tolv söner lade grunden till Israels nation, de tolv stammarna. Ur deras led växte de generationer fram vilka blev till det folk som den egyptiske faraon tvingades ’lämna ifrån sig’. Gud tvingade honom att till sist låta sitt slavfolk få lämna Egyptens land för att bege sig tillbaka till sina hemtrakter. I denna läsning blir kvinnan i Johannes syn Israels urmoder, och som en konsekvens av det också Jesu moder.
Hon bär på en krans av tolv stjärnor, men är också klädd i sol och måne. Det finns en biblisk berättelse (1.a Mos. 37:9) om en dröm där just sol och måne, liksom tolv stjärnor är temat. Drömmen blir tolkad så att sol och måne är far och mor, det vill säga patriarken Jakob och hans hustru. De tolv stjärnorna är hans tolv söner. Sonen Josef är den som drömmer, och inför vilken alla de övriga skall tvingas böja sig enligt densammes tolkning av sin dröm. Denne Josef, på flera sätt en förebild till Jesus, kom sen till Egypten under dramatiska former vilka berättas om i Bibeln. Där blir han så småningom upphöjd till Faraos närmaste man. På Guds uppdrag kallar han sen på sina bröder och föräldrar, och ger dem erbjudande om både försörjning och bosättning i Egypten. En inledande tid i trygghet och välstånd under Josefs beskydd följer. En av Josefs egna söner, Efraim, blir så småningom stamfader till det kommande Israel.
400 år senare får israeliternas lämna Egypten och återvända därifrån de kom, nu som en ny nation. Gud kallade på dem och tvingade den egyptiske faraon att låta dem gå ut i öknen (2:a Mos.12) Gud låter Mose säga till farao att Israel är Guds förstfödde son och skall släppas fri. En annan Josef, Jesus fader, skulle långt senare göra samma resa från det mäktiga Egypten efter det att en ängel talat till honom. Ängeln berättade att kung Herodes och de som ville döda Jesus nu själva var döda. Josef och hans familj drevs ju på flykten på grund av att kung Herodes den store sökte döda det gossebarn, den son, som han och Maria hade fått. Liksom Israel får Jesusbarnet till slut återvända till friheten och det land som var deras. Ett symboliskt återvändande från Egypten, en bekräftelse på den samhörighet och historiska kontinuitet som binder Guds son Jesus till Israel och dess historia.
Textens anspelningar på öknen, och på den stora örnens båda vingar liksom vattnet i vers 14-17 anknyter enligt exegeter till just ökenvandringens tid, och till dess början när israeliterna gick torrskodda genom havet förföljda av faraos arméer. Farao ångrade sig nämligen. Han ville ha tillbaka sitt slavfolk. Han ville ’sluka det barn som var på väg att födas’ i öknen. Den stora Draken, Satan, tänkte alltså ’sluka det barn som kvinnan ville föda’ enligt Johannes text.
Senare och i ny klädnad, nu som kung Herodes, försökte Draken döda Betlehems gossebarn för att förhindra Jesus att bli den konung som förutsagts komma. Detta var den konkreta anledningen till att Josef och Maria fick fly till Egypten. De fick vänta till dess att Herodes dött och Herren under sitt beskydd kallade dem tillbaka genom öknen. Kristus blev ledaren av ett nytt folk, ett ’nytt Israel’, liksom Moses blev utvald att leda det gamla Israel.
Också när Moses föddes dödades de samtidigt nyfödda. Farao lät nämligen beordra att israeliternas nyfödda skulle kastas i Nilen. Hans fruktan för den i Egypten växande folkgruppen var stor. Redan här framträder ’Draken’ förklädd till Farao för att ’sluka’ det barn som blivit fött. Moses överlevde och skulle senare med sin familj komma ridande till Egypten på en åsna för att leda sitt folk till befrielse. En ängel uppmanade Moses att lämna Midjans land där han gömde sig undan människor som ville döda honom. Nu skulle han befria sitt folk När Jesus i triumf rider in i Jerusalem gör han det som befriare av alla folk i ett ’nytt Israel’, i en ’ny’ tid.
Lammets, Kristus, död förkunnas i kapitel 12 som en stor seger. Gud förhärdade folket, Pilatus och Herodes Antipas (Apg. 4) när de vägrade att släppa Jesus fri. Guds vilja skulle ske. Kanske en parallell till Guds förhärdande av Farao när han vägrade att släppa israeliterna till frihet.
Men när skedde uttåget ur Egypten? Det klassiska året brukar anges runt 1440 f.Kr. Det bygger på Bibelns egen uppgift att Salomos tempel började byggas i hans fjärde regeringsår, när 480 år passerat sen uttåget. Enligt kungalängderna i Bibel 2 000 hamnar man då i just år 1440 f.Kr. Det brukar dock påpekas att talet bör läsas symboliskt/allegoriskt, förstås som tolv gånger ökenvandringens 40 år, där tolv är symboliskt för ex Israels tolv stammar. Märkligt nog kan, i förhållande till nollåret, då skapas en bibelläsning med flera djupt symboliska tal.
1440 är ex detsamma som tre gånger 480, eller fyra gånger 360, 10 gånger 144 eller 40 gånger sex gånger sex. Många märkliga samband mellan bibliska händelser och talens symbolik går att upptäcka om man tror att Bibelns kronologi och talsymbolik verkligen har något att säga oss.
En mer realistisk tid för uttåget, enligt den historiska forskningen, anges vara ca år 1260 f.Kr. Den sk domartidens klassiska 360 år bör halveras enligt både teologer och historiker. Det ger anledning att närmare studera det mytiska uttrycket tid, två tider och en halv tid som finns både i kapitel 12 men också på flera ställen i Daniels bok. Jämför man vers 6 och 14 ser man att uttrycket kan utläsas som 360 + 360*2 + 360/2 vilket alltså blir 1260 dagar. Som år passar det in i Israels bibliska historia – 360 år med ledare som Moses, Saul, David och andra kungar. 720 år av Israels upplösning och fördrivning fram till år noll. Och slutligen 180 år av domartid.
I Bibeln blir ofta profeternas ’dagar’ räknade som år. Talet 360 symboliserade då evigheten och tanken på det himmelska ’perfekta’ året där var månad hade 30 dagar. I dag firar judarna en religiös/symbolisk årsväxling på våren och en borgerlig på hösten. Två årstidsräkningar m.a.o. Bara under domartiden firades på samma sätt dubbla årsskiften i enlighet med Guds ursprungliga instruktioner till Moses. På våren sker det i samband med påsken. Först på 600-talet f.Kr. togs påskfirandet upp igen i Juda rike, av Juda stam som Gud lämnade kvar efter Israel/Nordrikets fall. Om uttågets år beräknas till 1260 f.Kr., tid två tider och en halv tid före nollåret istället för 1440 f.Kr. kan skillnaden ’förklaras’ av domartidens extra 180 år.
Herodes dör och Herren kallar
Herodes, Draken, misslyckades med att döda barnet. Hans vrede blev då istället riktad mot barnets moder. Hon som hör samman med tiden, klädd i sol och måne. Henne ger Gud sitt beskydd fram till den förutbestämda tidens nollpunkt, vår tideräknings början.
Guds son är ’den son som skall valla alla folk med en stav av järn’ (vers 5-6). Han växer upp och fullgör sitt uppdrag för att sen bli uppryckt till Gud och hans tron.
Uppenbarelsebokens kvinna går havande med Israel och sen Jesus som det barn Draken vill förgöra. Men hans planer går om intet. De 1260 åren från uttåget ur Egypten kan nu ses sida vid sida med de 1260 avslutande dagarna, de 3,5 år som börjar i mitten av år 4 f. Kr. när kung Herodes nyligen dött. Då kallar en ängel på Josef, Jesus far, och hans familj enligt Matteusevangeliet. De befinner sig då i främmande land, i Egypten, på flykt från Herodes. Ängeln uppmanar dem att i trygghet återvända till Israel eftersom Herodes nu dött. Genom öknen förs de under Guds fortsatta beskydd i 1260 dagar fram till en ny era, en ny tid med honom som är tidens början och slut – A&O.
Bibelns profetior skulle fullbordas, ty från ’Egypten skulle han kalla på sin son’. Så blev det sagt enligt profeten (Matteus 2) Det är också nu detta sker – 1260 dagar, 3,5 år före tidens nollpunkt. Läst som 1260 år får man samtidigt den parallella berättelsen med början i Israels uttåg ur Egypten fram till nollåret när ”tiden var inne och Gud sände sin son” (Gal.4:4)
Så som han alltså kallade på ’sin son’ – israeliterna – när de skulle fly från Farao, så kallar han nu på Jesus som sin son. Moses blev uppmanad att säga till Farao: ”Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig att släppa min son… (2:a mos. 4: 22) I Jeremia 31:10 säger Herren: ”Jag är en fader för Israel, Efraim är min förstfödde son”’
Jesu återvändande till Israel från Egypten skedde för att profetiorna och ’Ordet’ skulle uppfyllas enligt Matteus 2:15. Detta är i sin tur ett citat från Hoséa (11:1 och på andra ställen i texten) där det talas om att Israels straff för sina synder skulle bli att få återvända till det Egypten som Gud en gång hade befriat dem ifrån. Det är Jesus som får fullborda detta domslut. Liksom Herren en gång kallade på sin förstfödde son Israel kallar han nu på sin son Jesus när tiden är inne. Allt upprepas. Han personifierar nu Israel och deras löfte om ett Káanans land av mjölk och honung. Ett land vilket israeliterna aldrig fick uppleva på grund av sina synder.
Kvinnan som går havande kan alltså tolkas som en symbol för frambärandet av både Jesus och Israel. De 1260 dagarna fullbordar de 1260 år som Gud hade bestämt skulle gälla för det gamla förbundets tid, fram till tidens nollpunkt, till fullbordan av profetiornas löften. Ett nytt förbund skulle nu slutas med hedningarna, med folken utanför Israel.
Därmed kan ljuset riktas mot Daniels bok för att se om denna tolkning är möjlig att använda ihop med uttrycket tid, två tider och en halv tid. Det förekommer där bl a i kapitel tolv.
Daniel och tid, två tider och en halv tid
Profeterna förutsade Jesus, men förutsade de nollåret?
Tolkningen av Uppenbarelsebokens tolfte kapitel står sig slätt om den inte kan ses i belysningen av Bibelns övriga texter och profetior. Allt bör ju hänga ihop! På nytt skall därför uttrycket ’tid, två tider och en halv tid’ belysas.
Till några av Bibelns mest förunderliga texter hör Daniels och Johannes profetior. De har ofta varit underkastade präster och siares försök till tolkning. Med sin nästan feberaktiga underton har dessa texter ingett människor både rädsla och respekt. Men också hopp! Förföljda och desperata kristna har tagit till sig Johannes, och särskilt då hans vision av det nya Jerusalem som gett människor tröst och lisa. För det judiska folket har Daniel fyllt samma funktion.
Från tex Daniels bok i 12:e kapitlet, vers 7 – 12 går att läsa om Daniel som av Herren just fått veta att hans hemligheter skall bevaras till den sista tiden ’då kunskapen skall tillta’. Han får sen i en syn se en människa ställa frågan…”Huru länge dröjer det innan änden kommer…..” Det följande citatet tycks syfta på ”änden” som det judiska folkets och templets sista tid.
Och jag hörde på mannen som var klädd i linnekläder och befann sig ovanför flodens vatten. Och han lyfte sin högra hand och sin vänstra hand mot himlen, och jag hörde honom svära vid honom som evigt lever ”Ännu en tid, två tider och en halv tid dröjer det. När det heliga folkets makt fullständigt är krossad kommer allt detta att nå sin fullbordan….
I konsekvens med vad Johannes avslöjar i Uppenbarelseboken kapitel tolv bör uttrycket tid, två tider och en halv tid också här tolkas som de 1260 dagar/år som inleds med uttåget ur Egypten och leder fram till Herodes död och år noll. Judarnas makt, det heliga folkets makt, bryts genom Jesus framträdande omkring år 30, alltså 1290 år efter uttåget. 40 år senare förstörs templet. Det är år 70. Genom kollektivt självmord beseglas sen det sista judiska motståndet mot romarna. Det sker på våren år 73/74 vid borgen Masada. Hela Juda rike blir ockuperat..det heliga folkets makt blir fullständigt krossad.
…Jag lyssnade men jag förstod inte utan sade: ”Herre vad blir slutet på allt detta” Han svarade: Gå Daniel. Orden hålls hemliga och förseglade intill den sista tiden. Många kommer att rensas, renas och luttras, medan syndarna fortsätter att synda, utan att förstå detta – men de insiktsfulla skall förstå det. Från den tid då det dagliga offret avskaffas och en vanhelgande skändlighet ställs upp skall det gå 1290 dagar. Salig den som väntar 1335 dagar
För att något så när begripa innehållet i denna klassiska profetia, måste ett par grundläggande teman i Gamla testamentet stå klart för läsaren. För det första måste man förstå innebörden i uttrycket att ”det dagliga offret” skulle avskaffas. Herren var nämligen trött på människans offergåvor i templet. Hennes falskhet och oförmåga att följa Guds bud kunde inte längre försonas genom meningslösa ritualer. Det dagliga offer som det judiska prästerskapet utförde i templet som kollektiv bot för människors synder, fyllde inte längre någon funktion i Herrens ögon. Gång på gång varnade Gamla Testamentets profeter det judiska folket, ’det heliga folket’, som Daniel säger ovan. Så här skriver en annan profet, Jesaja på 700 talet f.kr.:
Vad skall jag med alla era slaktoffer säger Herren. Jag är mätt på brännofferbaggar och gödkalvars fett. Jag vill inte ha blodet från tjurar och lamm och bockar. Tvätta er, rena er!
Låt mig slippa se era illdåd. Sluta göra det onda och lär er göra det goda. Sträva efter rättvisa, stöd den förtryckte. För den faderslöses talan, skaffa änkan rätt. (Jes. 1)
Jesu liv och gärning skulle visa sig leda fram till det sanna offrets väg. Inte genom människans egna gärningar utan genom tro på honom, och hans offer på korset . Där lades en ny grund till syndernas förlåtelse. Så tolkade hans efterföljare de gamla profeternas ord om att offren skulle upphöra. För de kristna, samtida med Jesus och bekännande sig till honom, blev det klart att ”offrens tid” nu var förbi. Gud bodde inte längre i tempel utan i människors hjärtan.
För judarnas del skulle det gå ytterligare många år innan profeternas ord blev uppenbarade. År 70 förstördes Jerusalem och det heliga templet av romarna. Det var en oerhörd katastrof för judendomen. Då upphörde i praktiken varje möjlighet att idka offergärning till Gud. Samtida rabbiner förklarade då att templets förstöring verkligen var förutsedd av profeterna, var Guds straff och Guds signal för en ny tid, en ny ordning. För de kristna blev det en ytterligare bekräftelse på att Jesus verkligen var den han påstått sig vara. Också han hade nämligen förutspått Jerusalem och templets förstöring. Ja han hade till och med sagt att han själv var förebilden till det judiska templet.
Från den tid då det dagliga offret avskaffas och en vanhelgande skändlighet ställs upp skall det gå 1290 dagar. Salig den som väntar 1335 dagar.
Den sista meningen har i de flesta bibelöversättningarna en något annorlunda översättning. Här från Svenska Folkbibeln: Salig är den som håller ut och hinner fram till 1335 dagar eller som i 1917 års översättning: Säll är den som förbidar och hinner fram till 1335 dagar.
Omkring år 30 framträder och dör Jesus. 1290 år har gått sen uttåget våren 1260 f. Kr. Den vanhelgande skändligheten syftar här på avrättningen av Jesus, men också på år 70 när templet förstörs. När Jesus dog beseglades också templets öde, det hade inte längre någon funktion. 70 år efter år noll har också 70 måncykler förflutit sen uttåget. Ändens tid var nådd, en ny tid randades. En del av den judiska befolkningen gav visserligen romarna motstånd i ytterligare några år innan allt försvar var sönderbrutet och de romerska trupperna lämnade landet. De sista stridande gav upp omkring år 73/74. vid den berömda befästningen Masada vilken kung Herodes en gång lät bygga. Det 1335:e året efter uttåget inleds på våren år 74 när allt motstånd är nedbrutet i hela Judéen.
När romarna intog borgen begick de 960 invånarna kollektivt självmord. I modern tid har israeliska officerare fått svära sin trohetsed vid Masada, som en påminnelse om motstånd och tapperhet. I ett historiskt perspektiv kan konstateras att Masada blev det definitiva slutet för Israel som egen nation fram till år 1948.
Ytterligare en profetia av Daniel kan fås att peka på Herodes och nollåret, och därmed också uttrycket tid, två tider och en halv tid. Men innan dess skall åtevändas till Hilma, nollåret och människans symboler. Vi antar fortsättningsvis att det klassiska året för Israels uttåg ur Egypten, 1440 f.Kr. kan förstås symboliskt, vilket dock inte behöver utesluta det mer korrekta historiska år som Johannes och Daniel här kanske visar oss – 1260 f.Kr.